Jag gillar inte detta som händer.

Jag gillar det inte alls. 

Ge mig något som tar min uppmärksamhet ifrån detta.

Ge mig distraktioner.

Nu. Helst nyss.

Som medlem i gruppen med mani på metaforer presenterar jag dagens gåta:

Tre fåglar sitter på en gren. Den första sitter innerst och håller stadigt i trädets stam. Den andra sitter ytterst, och balanserar på den svajande, sköra grenen. Den tredje fågeln sitter i mitten och sneglar åt båda hållen.

Vilken av dem är jag?

Jag har haft en pretty damn bra söndag:

Började med att jag tog mig upp vid nio, trots utgång och en hel del öl igår. Kände mig oerhört nöjd med den starten. Kollade Vasaloppet och kokade den traditionsenliga söndagsgröten, höll utkik efter L, men såg henne inte tyvärr! Dusch, sen ännu mer skidor, femmilen. Sen hemlagat renskav och mos innan avfärd mot Umet.

Tågresan började med en skön tupplur, och lite härlig musik. Efter bytet i Boden satte jag mig i restaurangvagnen, jag trivs bäst där när jag åker tåg. Där kan jag lätt sitta i flera, flera timmar. Så också denna resa. Hade tänkt plugga, men när jag återvände till bordet med mitt kaffe så hade en herre tagit min stol. Hans vänner/arbetskamrater som satt i bordet brevid och drack öl gastade, men jag satte mig helt enkelt på andra sidan bordet.

En märklig och lustig typ visade han sig vara, vi surrade nog i närmare två timmar. Så uppfriskande och roligt det kan vara att prata med en helt okänd och ny människa sådär. Han berättade om sin livsfilosofi och sa saker som att jag tänkte kritiskt (vilket jag tog som en komplimang) och att om jag hade kunnat se mig själv med hans ögon hade jag sett hur vacker jag är.

Det senare upplevde jag faktiskt att han sa helt utan att stöta på mig eller vara sliskig. Bara som ett exempel på att man aldrig kan se sig själv så som andra ser en. Det och många andra spännande och konstiga saker talade vi om.

Hans kära vänner/arbetskamrater raljerade (tror jag man brukar kalla det) över honom och försökte nog pika honom både en och två gånger. Jag insåg att det var det de gjorde, och var på vippen att känna mig dum och förlöjligad. Men istället för att känna det bestämde jag mig för att detta är precis en sådan grej som jag ju vill göra, prata med främlingar på tåg. Om de då vill skratta åt det så är det inte mitt problem. Vi talade och det var roligt. Om allt han sa var bullshit eller om han skulle ha varit ute efter att stöta på en säkert 15-20 år yngre tjej, spelar mindre roll.

Mitt pluggande gick sådär, men jag lyckades på något sätt skriva ihop några meningar som kanske kan komma till nytta imorgon. Sedan kom det två nya personer och satte sig brevid mig, och de var så söta och trevliga trots att jag bara bytte några korta ord med dem. Fortare än kvickt var vi framme i Umet, och flytet fortsatte. Tåget i tid, och perfekt tajmat med bussen hem. Snabbt hemma, packade upp, drog på mig mysigaste tröjan och på det lite trevlig söndagsteve.

Jag har en viktig sak att säga, och detta ÄR viktigt: Det är av största vikt att förmå känna igen en bra dag när man har den. Annars riskerar den att försvinna i den ändlösa gråaktiga gröten av dagar som är sisådär, lite halvers. Detta måste ha varit en sådan däringa bra dag. Det är jag tacksam för.

Men, det finns ett men. Det finns ett smolk i denna härliga bägare som heter idag. Något som stör mig lite, i kanten liksom. Hur mycket ska man ... orka engagera sig? Hur mycket är det värt, hur mycket vill jag ... egentligen? Jag är inte bombsäker på att jag vill så mycket, när det kommer till kritan.

Samtidigt tänker jag på det som främlingen på tåget kallade affirmationsbilder eller något liknande. Det han menade, som jag förstod det, var att man med tankens kraft kan uppnå väldigt mycket av det man vill. Det gäller bara att vara övertygad om att det kommer bli så. Av någon anledning har jag haft någon typ av sådan bild i huvudet när det gäller detta "smolket". Kanske var det bara strunt, kanske var det i sig ett misstag. Men det har bara funnits där. Inte hela tiden, och inte så starkt alla gånger, men flera gånger har jag återkommit till den bilden. Och den har lugnat mig, ungefär på samma sätt som den lugnar mig nu.

Det är möjligt, det är kanske till och med troligt att jag kommer skratta hånfullt åt detta inom en snar framtid. Men det är då, och jag vill bara för mig själv bekräfta den bilden och känslan. Hur fel den än må visa sig vara i framtiden. Någon gång kommer kanske en sådan bild och känsla leda mig rätt.

Maratoninlägg. Men om du scrollade till slutet direkt för att du inte orkade läsa allt så är detta fortfarande viktigt: Det är av största vikt att förmå känna igen en bra dag när man har den.

Det är min visdom idag.

Godkväll

Det är en ganska skön känsla när man känner det som att man återfår kontrollen över något. Kontroll är en skön känsla.

Jag önskar att den inte fick mig att må så bra, kontrollen. Men det gör den, tammätusan att den gör. 

Nu ska jag sova hade jag tänkt mig.

Det är en ny dag imorgon, vad det verkar.

Jag ser fram emot att resa imorgon. Okej, jag kommer vara spyless innan jag är framme. Men jag ser fram emot att läsa lite skolgrejs, titta lite film, lyssna på musik, filosofera.

Jag undrar om den där bussresan som planerades förut kommer att bli av.

Det var en idé jag gillade. Att åka buss någonstans, kliva ur och ta första bästa buss tillbaka. Jag hoppas det kan bli av.

Imorgon åker jag uppåt. Mot norr, mot hem.

Jag ser fram emot det.

Samtidigt vet jag om att jag flyr.

Och ändå tänker jag att det kanske är okej, att fly?

Kanske jag rent av behöver fly?

Jag undrar, om jag förväntar mig för mycket. 

Om jag kommer bli besviken på helgen.

Men sen tänker jag, jag åker dit för att se dem jag bryr mig om.

Inget mer än så, egentligen.

För att bara vara med människor som betyder trygghet för mig.

Så länge jag får det, borde jag därför bli nöjd.

En andningspaus, en time-out.

Gå omkring och vara fri, inte göra någonting. (Ja, BKO)

Att fly i den yttre realiteten kanske underlättar en flykt i/in i den inre världen? Objektrelationsteorin är spännande.

Jag är sådär skönt på väg in i en musikdimma.

Bo Kaspers är det som infekterat min hjärna denna gång.

Jag har missat så mycket!

Andas, bara lugn.

Låt dig sköljas med.

Låt dig sakta sjunka in i skymningen.

Nu skakar du igen,

men det blir bättre sen.

Det blir bättre sen.

En sång som en tröst.

Jag jobbar på tålamodet, och att finna mig i att inte veta.

Övar mig i att vara i ovisshet och osäkerhet.

Kanske ett steg mot att vara i även andra jobbiga känslor.

Något i stil med det här eller kanske det här?

Nu är det dags att sova.

Sova, skola, träna, äta, sova.

På repeat.

Nattinatt

En centimeter över stolen, det blir nog inte fler.

För med tiden har jag lärt mig när det börjar att bli dags att komma ner.

Kom att tänka på de fulaste fula i mig som jag inte kan få att försvinna. Rädslan som jag skäms för, smärtan jag inte vill erkänna, skammen som skrämmer, självförakt i en otäck form. Jag kan inte sätta ord på det. Det är rädsla, skam, smärta och självförakt, all mixed up in a bucket. En farlig kombination.

Man säger att skam är giftigt för oss. Skam i kombination med rädsla, smärta och självförakt måste vara a deadly mixture. Det går nästan att fysiskt känna hur den fräter på något i mig. Den fräter på det hårda skalet, blottar det ömtåliga på insidan, som härdas och blir till ett nytt skal. Fast längre in. Det ömtåliga på insidan blir mindre och svårare att komma åt för varje gång.